Försäkringskassan......

Idag skriver aftonbladet om försäkringskassan och deras åtstramningar igen och jag kan inte annat än skriva ner ett par rader om det.....Eftersom jag själv är drabbad i allra största grad.

Ni som känner mej vet bakgrunden och alla turer jag haft genom åren, men för er som inte känner mej.....
1988 blev jag påkörd bakifrån på väg till arbetet på Huddinge sjukhus. ( Bodde då i STHLM)
1990 fick jag problem med nacke huvudvärk och en massa konstiga domningar i benen, som sockerdricka i låren kan man säga. Tappade också skumt mycket i vikt över en sommar.
Blev sjukskriven i perioder och man kallade det för spänningshuvudvärk.

Sen startade en era av elände och utredningar.
1994 Mälargården i sigtuna. Här skulle man utreda om jag hade någon arbetskapasitet.
I 4 veckor fick jag bo på detta ställe och vara ifrån barn och familj.
Man kom fram till att jag hade 0 arbetskapasitet. Och jag fick för försts gången en diagnos " Whipplash" han som gav den diagnosen var då en av sveriges mest erkända på just whipplash och det var mest såna fall man utredde på detta stället.
Detta resukterade i att jag fick min första tidsbegränsade sjukersättning på 2 år.

Efter dessa 2 år så var det sedan dags för nästa utredning.
1996 skickades jag till Riksförsäkringsverkets eget sjukhus i Nynäshamn. Där skulle jag spendera 6 veckor ifrån barn och familj.

Man kom även i denna utredning fram till att det inte fanns någon arbetskapasitet alls i mitt fall.
man rekomenderade en behandling som heter feldenkreintz ( Kanske felstavat) En sån behandling skulle kanske kunna leda till 25-50% arbetskapasitet. Det skulle dröja ett år innan jag fick komma på denna behandling.

En behandling som visst var skön, men som tyvärr inte hjälpte mej.

1998 Var det dp dags för nästa utredning. Detta på AMI i Uppsala. 4 veckor, men denna gången fick jag bo hemma och pendla.
Dessa 4 veckor var presis som dom andra, jag fick prova på olika stationer en vecka i taget, kontor, kök, samtal, tester osv...osv... Man kom fram till att det fanns 0 AK.
Fick återigen tidsbegränsad sjukersättning i 2 år.

Jag har också under denna period arbetsprövat och det har inte funkat. Jag har också påbörjat en webdesignutbildning på Lärnia i Uppsala, som tyvärr inte kunde fullföljas pga min sjukdom.

År 2002 var det dags igen.
Denna gången blev det 4 veckor i Västerås. Minns ej vad det hette.
Samma sak igen, testa olika stationer, kontor, smide, slöjd och stress.
Resultat....Ingen arbetskapasitet.
Denna gången gav man mej 50% bestående sjukpenning och 50% tidsbegränsad 2 år.

2004. Dags igen.
Denna gången på Försäkringsmedicinskt centrum i Västerås.
Under 1 vecka fick jag komma och träffa psykolog, socionom och en läkare på samtal, inga som helst tester eller utvärderingar. Tror att det blev 2 timmar med psykologen och två timmar med socionomen och 1 hel timme med läkaren.
Dessa tre specialister skulle snart rasera hela min tillvaro totalt, efter dessa samtal så ansåg man att det fanns 25 % arbetskapasitet hos mej.
Mosrsning och godbay......

det va ju bara att pallra sej till arbetsförmedlingen 45 år gammal och be om ett jobb på 25%........

I samma skede så kom ju min operation av brösten och det är ju ett kapitel för sej själv. efter den har jag vart sjukskriven för depression. Något som knäckt mej totalt, ändrat hela mitt liv och även raserat det.
Ni som känner mej vet.

Ja.... Så var det dags igen, kom just från ett möte på försäkringskassan igår. Jag ska nu på ytterligare en utredning.
Och ve o fasa så handlar det denna gången också om enbart samtalsutredning.
Jag ska nu få veta om man anser att det nu efter 14 års sjukskrivningar finns en minsta gnutta uns att jag ska kunna komma ut i arbetslivet igen.....

*Suckar* Suckar....suckar....
Jag kan säga att jag äntligen efter 3 års depressioner efter bröstoperationen börjat komma tillbaks till mej själv igen.. eller iaf va på god väg, men nu....ja, va ska man säga, på två dar fick jag tillbaka magsåret och tankarna på att inte längre finnas kvar kom åter tillbaks....

Va e det för mening.....Sjuk, demolerad och misstrodd inte bara av sjukkassan och regeringen.. det finns vissa nära som inte heller accepterar att jag går hemma O DRAR BENEN EFTER MEJ.....

Ett skrik på hjälp kanske inte sitter helt fel.. funderar alvvarligt på om det kan vara än mänsklig rättighet att bli behandlad på detta viset ????